Det finns en gräns...

hm,vet inte hur jag ska börja de här. Om man säger så här då.Jag har tröttnat, tröttnat på precis allt.Vill ingenting nå mer, tack vare en enda människa,som fått mig att tappa lusten totalt.
Även om det från början var småsaker så välde det snabbt upp till nu,en nivå där jag snart inte kommer kunna kontrollera mig själv..Jag lovar,det här är inte nåttt jag bara skriver.
Min lillasyster,nej, min LÅTSASlillesyster har sakta men säkert börja dra i sär mig och mitt självförtroende, som faktiskt brukade vara ganska bra..
Men nu har hon förändrats.Okej, so what? kanske ni tycker.Men det är inte så att man inte märker av det,hon är kaxig,käftar emot allt och alla och kväver alla andras uppmärksamhet.
Jag har alltid varit lite bakom om man säger så. Inte för att jag inte velat vara det,för jag har mått bäst så,men nu känns det som om hon försöker ta den uppmärksamheten jag får,bara för att liksom,tror inte riktigt hon har något mål med det.
När man är själv med henne så är hon jättesnäll,efter ett tag.Men så fort alla andra är med så förändras hon.Ta idag till exempel, det ringde på våran hemtelefon och hon brukar vara jättesnabb med att springa och svara, men i dag gjorde hon inte de, hon satt kvar i soffan.Så jag gick för att svara och såg att det var ett mobilnummer som jag kände igen,jag började misstänka att det var mikis,också för att hon satt och kollade på mobilen och hemtelefonen. Men jag sa inget,så klart,när brukar jag tjafsa mot mikis???..
Så jag tröck på svara men då bröts samtalet,alltså,den vid andra änden hade lagt på.
Så jag kollade på henne och rebecca sa ; Det var du som ringde!
Men mikis sa att det inte var hon.Kom i håg,jag sa fortfarande ingenting.
Sen gick hon upp och på vägen upp sa hon " det var inte jag som ringde,surpuppor! JAG SA -OR!!
Man bah; öööh,wtf?
Som om man inte hörde de liksom,som om hon ville understryka det för att vara säker på att jag hört att hon inkluderade mig i de hela.
Och hos Mary o C.o alledes nyss.
Jag satt i köket medans dom andra körde kurragömma.Sen frågade min låtsasmamma vart jag var nånstans.
Hon fick till svar;
- Ute i köket,utmobbad!

Jag tycker att det är otroligt jävla fegt att inte våga komma fram till personen och prata själv.
Vill hon mig nått kan hon väl för i helvete komma o diskutera de me mig i stället för att skicka i väg "diskreta" pikar hela jävla tiden.
Jag är trött på detta och jag måste tyvärr säga att om ett tag så kommer jag råka flippa ut,ni vet,man kan inte gå å bära på ilska hur länga som helst utan att explodera..
fyfan..